Transsexuellas rättigheter

Jag såg en dokumentär från USA på kanal 5 i torsdags natt. Den handlade i korthet om två transsexuella mäns liv tillsammans. De hade tillsammans med hjälp av insemination och donerad sperma fått barn. I USA finns nämligen inget steriliseringstvång för könsbyte. De utmaningar de mötte i sin vardag i en amerikansk småstad är något vi i Sverige förvägrar transsexuella kvinnor som vill byta kön. De får välja mellan att trivas i sina kroppar eller skaffa barn.

Socialstyrelsen har utrett samhällets vård- och stödinsatser för transsexuella personer. Det behövs ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, i steriliseringslagen (1972:119) och i förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen.

Idag finns krav på att man ska vara ogift och steriliserad för att byta könstillhörighet, vilket är fruktansvärt inhumant. Socialstyrelsens utredning föreslår nu att dessa krav tas bort samt att utländska medborgare ska kunna beviljas ändrad könstillhörighet om han eller hon varit bosatt i minst ett år i Sverige.

Socialstyrelsens utredning skickades på remiss till 101 remissinstanser. Svar inkom från 77 remissinstanser, därtill skickade ett antal enskilda personer och organisationer sina synpunkter. Sammantaget finns ett generellt stöd för förslagen i utredningen. Den 30 maj i år överlämnade Socialstyrelsen utredningen till regeringen.

Jag är glad att Folkpartiets position är att slopa steriliseringskravet och att slopa kravet på att trassexuella måste vara ogifta och svenska medborgare. Samhällets insatser för transsexuella kanske med detta blir mer humana och kanske till och med acceptabla.

Share

Skitsnack i fullmäktige i Timrå

Gårdagen bjöd på ett spännande och intressant kommunfullmäktige (KF) i Timrå.

Fullmäktige inleddes som vanligt med allmänhetens frågestund. Boende i Ljustorp var på plats och berättade om det urusla skick Ljustorpsvägen befinner sig i. För Trafikverket är vägen mycket lågt prioriterad men för de boende är det bygdens livsnerv. De frågade varför Socialdemokraterna inte hjälper dem i deras kamp mot Trafikverket.

Benny Eriksson, ordförande i Kultur- och tekniknämnden som är ansvarig för kommunens vägar uttryckte sitt stöd samtidigt som han sa att Trafikverket gärna vill att kommunerna ska ta över vägar av detta slag men att kommunen inte var intresserad. Ewa Lindstrand tyckte att Ljustorpsborna skulle söka stöd hos skogsindustrin istället…

Barn- och utbildningsnämndens (BUN) svar på Revisionens rapport om BUNs styrning av ekonomi och verksamhet gick på återremiss, vilket i klartext betyder: Hemläxa. Gör om och gör rätt.

Den stora frågan för gårdagens KF var dock Kultur- och tekniknämndens hantering av frågan om ny uppvärmningsanläggning på Timrå ridstadion. Det slutade efter votering med en minoritetsåterremiss. Miljöpartiet röstade med oppositionen och Vänsterpartiet var splittrat. Bara Socialdemokraterna låter partipiskan vina.

Trots att det finns en kombipanna där man kan elda med både pellets och hästskit har man valt att gå fram med förlag på att investera i en ren pelletspanna. Varför? För att man baserar sin bedömning av nyare generationer av pannor som kan eldas med hästskit på driftserfarenhet av den panna som nu måste bytas ut. Till saken hör att den pannan är en flera år gammal prototyp. Oppositionen å andra sidan valde istället att göra ett studiebesök på en anläggning som använder en kombipanna och är nöjda med den.

Kultur- och teknikförvaltningen hade i sin framställan helt fokuserat på inköpspris. Det fanns i underlaget ingen jämförelse av totalkostnaden för de olika alternativen. En ren pelletspanna skulle kosta 1,3 miljoner kronor medan en kombipanna skulle gå lös på 1,9 miljoner kronor.

Kostnaden för att göra sig av med höstskiten som blir kvar om man investerar i en ren pelletspanna har man valt att bortse ifrån. Socialdemokraterna försökte hävda att det gick att använda som gödsel. Men riktigt så enkelt är det inte. Vill man använda höstskit som gödsel måste den först komposteras vilket kanske skulle gå om det inte vore så att det handlar om 1400 m3 per år. Vad det kostar att deponera 1400 m3 hästskit á 450-500 kr/ton har man inte räknat på eller tagit hänsyn till. Man ville till och med hävda att det var ridklubbens problem.

Att vi alla tidigare varit överens om att vi ska försöka hålla kostnaderna för ridsport nere i kommunen så att Timrå inte bara blir hockey valde man då att helt bortse ifrån. Det handlar om att ge goda förutsättningar även för en sport vars utövare i huvudsak är flickor.

För att vrida till det hela lite extra försökte Ewa Lindstrand i desperation raljera om lagen om offentlig upphandling (LOU), eftersom det bara finns en tillverkare av denna typ av kombipanna i Sverige. Det är inte kommunens sak att undersöka hur många tillverkare det finns av en produkt, det är kommunens sak att formulera vilken typ av produkt det är man vill investera i. Finns det då bara en tillverkare är inte det kommunens problem. Men har man ett brett underlag för beslut som gör det möjligt att jämföra totalkostnaden för de olika uppvärmningsalternativen kan man fatta informerade beslut som lönar sig i längden.

Men det finns även andra aspekter att ta hänsyn till som inte är rent ekonomiska. Miljöpartiet passade på att ge Ewa Lindstrand en känga och påpekade att Timrå faktiskt ska vara en eko-kommun. Hur blev det med den saken?

Debatten om investering av uppvärmningsanläggning till Timrå ridstadion resulterade i en halvsida i ST idag och hamnade dessutom på förstasidan.  Totalt genererade gårdagens fullmäktige 4 artiklar. Inte illa! Kan vi hålla pressens intresse uppe kanske vi också kan höja våra medborgares intresse för hur kommunen styrs.

Politik är i sina bästa stunder minst lika spännande som en bra dramaserie…

Share

Vården måste sluta bidra till hedersförtryck

Många flickor i Sverige idag lever i en verklighet helt främmande min egen. De gifts bort mot sin vilja till någon de inte själva valt. Dessa flickor förväntas vara oskulder. Om flickan inte blöder på bröllopsnatten kan hon misshandlas av maken, förskjutas av släkten, eller så tvingas föräldrarna återbetala hemgiften.

Några modiga få söker hjälp av vården för stöd och råd och beroende på vem flickan vänder sig till kan svaret bli att flickan kan hjälpa sig själv genom att sticka sig med en nål i underlivet, eller stoppa en bit kycklinglever i underlivet, för att tillgodose släktens krav på blödning.

Vården måste sluta understödja hedersförtryck. Vi kan inte råda ungdomar som söker hjälp att böja sig för släktens krav. Sverige är ett av välrdens mest sekulariserade länder och måste stå upp för varje individs fri- och rättigheter.

Som liberal tycker jag det är vedervärdigt att sända dessa signaler till unga svenskar. Religion och tradition får aldrig ursäkta hot och våld eller för den delen inskränkningar i individens fri- och rättigheter.

Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) skrev i en debattartikel i Aftonbladet  den 5 september att:

Som jämställdhetsminister är jag tydlig: det är fullständigt oacceptabelt att flickor i Sverige uppmuntras av vårdpersonal att skada sig själv i underlivet för att framkalla en blödning åt maken. I stället bör det finnas klara och tydliga riktlinjer för hur sjukvården ger dessa flickor stöd och vid behov skydd att leva sina liv i åtnjutande av sina fullständiga rättigheter. Stödet ska vara grundat i evidensbaserad, medicinsk expertis, inte i medeltida sedvänjor som syftar till att begränsa kvinnors sexualitet. Därför kommer jag ta initiativ till nationella riktlinjer.

Tipsen om att sticka sig själv med nål må ges i syfte att hjälpa flickorna, men det är i själva verket ett svek och legitimerar inskränkningar i kvinnors liv. Vi ska alltid stå upp för demokratiska värderingar – även när det går ut över enskilda gruppers övertygelse.

Vi i vården måste vara tydliga i vårt budskap till dessa flickor. Jag gillar Sabunis förslag om klara och tydliga riktlinjer för hur sjukvården ska ge dessa flickor stöd och vid behov skydd att leva sina liv i åtnjutande av sina fullständiga rättigheter. Detta är något som behöver lyftas politiskt nationellt och regionalt. Men den här frågan måste också diskuteras i vården och jag tror att vi inte kommer kunna hjälpa dessa flickor, och bryta mönstren av kränkning som denna typ av hedersförtryck ger, om vi inte vågar lyfta debatten till att handla om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

I Sverige har varje människa rätt att leva sitt eget liv så som man själv vill leva det, det är något vi ska vara stolta för och något att värna om.

Share

Det g(l)ömda Sverige

Frida Simonsson,  en 17-åring från Göteborg, ledamot i LUF Västs distriktsstyrelse,  har som projektarbete i gymnasiet startat insamlingen Hundratusen till förmån för Flyktingfonden. Under hösten och våren pågår projektet vars mål är att samla ihop 100 000 kr till Flyktingfonden. På Fridas privata blogg kan man följa hennes arbete med projektet.

De papperslösas situation i Sverige är allt annat än human. På Newsmill idag skriver Frida om :

Migrationsverket och domstolarna som bedömer vem som har asylskäl och skyddsbehov har omöjliga krav på den sökande…Man måste kunna dokumentera sitt skyddsbehov, och denna dokumentation ställs det oerhört höga krav på. Samtidigt bortser man från att en människas hjärna inte fungerar som en dators hårddisk, och sitter därmed och markerar på varje ord från en människas berättelse för att hitta fel och emotsägelser. Man tar ingen som helst hänsyn till att det faktiskt är en människa man talar om, som även varit med om traumatiska upplevelser. Människosynen i den juridiska och byrokratiska processen är katastrofal.

Mänskliga rättigheter är till för alla människor, solidaritet måste vara ett ledord även inom vårt lands gränser. Vi som liberaler måste hålla fokus på detta. Ett lands framgång måste bedömas utifrån hur väl man tar hand om sina svagaste. Vi har i Sverige idag ett växande humanitärt problem med människor som inte litar på staten. Här har vi en stor humanitär utmaning som vi måste anta.

Share

Om att blanda äpplen och päron

Anders Rönmark har i sin liberala ledare i TÅ idag citerat mitt förra blogginlägg om LVNs yttrande till DO ang. landstingets policy för infertilitetsbehandling. Detta är i sig hedrande om det inte var så att Rönmark blandar äpplen och päron för att kunna hävda sin ståndpunkt.

Jag har inget behov av att försvara en policy som jag inte själv varit med att klubba igenom och dessutom tycker är alldeles för snål. Vad jag däremot hävdar är att LVNs policy för infertilitetsbehandling, hur snål och otillräcklig den än må vara, inte är diskriminerande.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det bättre att anpassa sitt åtagande efter sin ekonomi än att ha ett så generöst åtagande att man inte kan ge vård i tid. Att ta sig an ett större åtagande än man klarar av att leva upp till är vilseledande och orättvist mot patienten. Detta var situationen för barnlösa par innan landstinget förändrade reglerna för landstingsfinansierad infertilitetsbehandling.

Jag tänker inte ge mig in i en ordlek med ordet rättvisa. Vi vet alla att ordet är subjektivt och jag tänker fortsätta använda begrepp som rättvist och orättvist. Precis som Rönmark i sin ledare påpekade så betyder rättvisa olika saker för olika människor beroende på individens värdegrund och livsvärldsperspektiv. Det är helt enkelt ett sätt att profilera sig politiskt.

I den bästa av alla världar skulle självklart även jag vilja att heterosexuella par som längtar efter barn ska få hjälp direkt och att kvinnor som lever tillsammans ska få sin insemination betald och att manliga samkönade par ska få hjälp med surrogatmödraskap. Verkligheten är dock en helt annan och vi måste prioritera för att landstingets pengar ska räcka.

Inte heller Andreas Sjölander (S) verkar ha förstått vad det var för yttrande vi klubbade i hälso- och sjukvårdsnämnden den 1 september, om man ska utgå från hans uttalande i Lefflers artikel ”Strid om lesbiska par i länet” som publicerades i TÅ den 4 sept.

Det gäller att hålla isär sakfrågorna. Är policyn diskriminerande? Nej. Är den otillräcklig och i desperat behov av en make-over? Ja.

Det förstämnda var vad vi hade att behandla i yttrandet. Det andra är en kommande fråga i det politiska prioriteringsarbetet i Hälso- och sjukvårdsnämnden.

Vad i detta är så svårt att förstå?

Share

Vi gillar lika?

Anders Trumberg, forskare och aktuell med avhandlingen ”Den delade skolan: Segregationsprocesser i svenska skolsystemet” skriver på Newsmill att elevers möjlighet att välja skolan har lett till segregation.

…skolor som ligger i resursfattiga såväl som resursstarka områden får en mer etniskt och socioekonomiskt homogen elevsammansättning…en skola som ligger i ett resursstarkt område med en homogen elevsammansättning av elever med svensk bakgrund med en gynnsam socioekonomisk bakgrund är lika, om inte mer segregerad som de skolor som ligger i ett resurssvagt område med en övervikt av elever med utländsk bakgrund.

Han skriver också att skolan är mer segregerad än våra bostadsområden vilket kan bero på att det är lättare att byta skola än bostadsområde.

Betyder det här att våra elever inte vill umgås över etniska och socioekonomiska gränser? Är det så att Sveriges unga inte är intresserade av andra och varandras kulturer?

Eller är det så att det är vi vuxna som påverkar våra barn i så stor grad att de väljer att inte vilja umgås med andra än sina likar?

En socialist skulle här kanske tycka att det är fördjävligt och hävda att vi måste tvinga våra barn att umgås med varandra över etniska och socioekonomiska gränser men som liberal är jag mer intresserad av människors val och orsakerna till dessa.

Hur kan politiken uppmuntra till andra val. Val som skapar en mer heterogen elevsammansättning i våra skolor.

Share

Infertilitetsbehandling i LVN

I TÅ idag skriver Klas Leffler om Hälso- och sjukvårdsnämndens yttrande till diskrimineringsombudsmannen (DO) gällande landstinget Västernorrlands regler för infertilitesbehandling. En mycket snedvriden artikel med många faktafel. I artikeln står att:

… lesbiska par tvingas till tre försök med konstgjord befruktning för tiotusentals kronor innan landstinget kan komma in i bilden. Heterosexuella par däremot får hjälp direkt vid barnlöshet som beror på sjukdom.

Sammantaget betyder det här enligt den politiska majoriteten att likställda rutiner råder.

Det bör påpekas att heterosexuella par istället för 3 egenbekostade inseminationer måste vänta 2 till 3 år beroende på kvinnans ålder innan landstinget utreder paret.

Även lesbiska par får hjälp direkt vid barnlöshet som beror på sjukdom, där finns ingen skillnad. Är det fel på kvinnans äggledare får paret oavsett kön hjälp direkt.

I en Tingsrättsdom från november 2009 gjordes gällande att det inte är sämre behandling med avgift mot väntan och att detta varken direkt eller indirekt är diskriminerande. Denna dom har inte överklagats.

Landstinget Västernorrland följer sen 2005 det regionala vårdprogrammet för  infertilitet. Ett vårdprogram som är gemensamt för Norrlandstingen. Att anpassa sitt åtagande efter ekonomi är etiskt försvarbart. För ett landsting att ha ett så generöst åtagande att man inte kan ge vård i tid är i min mening mycket värre. Detta var situationen för barnlösa par innan landstinget förändrade reglerna för landstingsfinansierad infertilitetsbehandling.

Socialstyrelsen har i svar till intresseföreningen Barnlängtan sagt att reglerna och skillnaderna i egenfinansiering mellan landets landsting och regioner är förenligt med HSL men att skillnaderna är olyckliga. Och precis så är det men Landstinget Västernorrland har inte ekonomi att erbjuda IVF på vidare indikationer.

För mig är det en rättviseaspekt att väntetid för heterosexuella par ersätts med egenfinansierad insemination för lesbiska par.

 

Share

Om att känna sig liten och otillräcklig

Så här en tid efter det tragiska och chockande som hänt i Norge är det svårt att känna att nåt man kan säga eller göra är tillräckligt. Det är oerhört och ofattbart det som hänt och på många sätt svårt att förstå. Hur kan en människa bära på så mycket hat? Hur ska de överlevande kunna gå vidare? Hur ser Breivik på den värld vi lever i? Var kommer allt hat och all rädsla från? Hur kan människor hamna så snett? Vad är fel i vårt samhälle som kan skapa individer kapabla att utföra dåd som de Breivik utförde i Norge? Kan man efter att ha varit med om något dyligt orka upprätthålla sitt politiska engagemang? Frågorna är många. Svaren hänger i luften.

Jag går till mig själv och funderar över hur jag skulle reagerat. Det går inte att gissa. Kanske skulle jag kunna finna styrka i att andra delar samma erfarenhet? Vad är egentligen rätt ord för att beskriva hur man genomlevt att vara fast på en ö jagad av någon som vill döda mig på grund av min politiska övertygelse? Vansinne. Det enda ord jag kan hitta som passar för att beskriva det ohyggliga som inträffat är vansinne. Samtidigt som jag skriver ovanstående rader slår det mig att det faktiskt världen över varje dag finns människor som på grund av sin politiska övertygelse får fly för sina liv. Vad är skillnaden mellan högerextremism i norden och låt oss säga i mellanöstern? Ingen alls. Religiös och politisk extremism är alltid lika farlig. Hur kan vi stoppa den? På den frågan finns inga enkla svar. Jag tror det är just detta som skapar en känsla av otillräcklighet. Det finns ingen quick fix för intolerans och extremism bara förståelse, tolerans och öppenhet kan råda bot på omotiverad rädsla som leder till förblindande hat.

Det hat Breivik representerar ger mig ny styrka och en ytterligare anledning att lyfta jämlikhet och jämställdhet som perspektiv i alla frågor och att kämpa för solidaritet och medmänsklighet. Det är bara genom förståelse för andra människors verklighet, deras livsvärld, som du kan förstå deras syn på världen.

Share

Äntligen en ny blogg

Nu är jag äntligen igång med en ny blogg på min nya domän www.sarahkarlsson.se. Som urtypen av en politiker sitter jag på min semester och funderar på hur Folkpartiet bäst kan jobba vidare med att föra fram vårt budskap i den Vårdallians vi nu är en del av i länet och hur vi kan göra skillnad som oppositionsparti i Timrå kommun.

Det är intressant och spännande att få vara med om att både sitta i majoritet i landstinget Västernorrland och i opposition i Timrå kommun. En reflektion är att det är lättare att klaga än att vara visionär. Att klaga på andras beslut och idéer är bra mycket lättare än att skapa och hålla fast vid en långsiktig vision, speciellt i en allians där partigränser lätt suddas ut och ideologi ofta får stå tillbaka för sakfrågor.

Även om politiken har tagit semester vad gäller möten i styrelser, nämnder och fullmäktige så pågår debatten för fullt i våra medier. För att vara politiker ska man vara vetgirig, rastlös och gärna gilla att jobba dygnet runt, året runt. Att samtidigt jonglera med jobb, familj och ideell verksamhet kan vara en utmaning. Det kommer nog komma en hel del om detta framöver.

Nu ska jag återgå till min semester, i alla fall för resten av kvällen :)

 

Share

Vardag igen

Då var det vardag igen. Jag har varit ytterst återhållsam med min blogg under valrörelsen, främst för att jag inte vill vara en partimegafon men även för att det i valtid finns så mycket annat som behöver prioriteras.

Nu lutar det mot att det blir ett regimskifte i Västernorrland, vilket är välbehövligt och efterlängtat. Många har vänt socialdemokratin ryggen och förlitar sig nu på att Vårdalliansen i Västernorrland ska ro hem det oerhörda och näst intill omöjliga jobb som det innebär att vända riktning för vårt landsting för att skapa mervärde för både vårdtagare och medarbetare.

Vore det inte underbart om vi fick ett landsting vi kan vara stolta över? Dit är det nog en ganska lång väg men en sak är dock säker. Det kan bara bli bättre. Det är dags att sluta sticka huvudet i sanden och börja lyssna på alla som vet hur verksamheten fungerar, som vet vad som behövs för att effektivisera och modernisera.

På länssjukhuset idag ses patienten som orsak till landstingets svåra ekonomiska situation och personalen som kostnader och hinder för verksamheten. Kan vi i grunden förändra denna attityd utan att byta ut ledningen? För mig är svaret enkelt. Nej.

Min förhoppning är att vi inom en snar framtid får en ny syn på vårdtagare och vårdgivare inom landstinget Västernorrland. En syn som frågar sig hur vi bäst kan tjäna våra medborgare med mesta möjliga vård för de medel vi fogar över och en syn som ser alla medarbetare som viktiga för vårdens utveckling, inte som kostnader som tar plats och är i vägen.

Share